torsdag 28 mars 2013

Hundmöten av olika slag

Solen har varit osedvanligt envis på våra breddgrader i år. Och vi bara niger och bockar, tar emot och säger: mera, mera.

Sömn är för tillfället en bristvara däremot. Den skulle jag gärna vilja ha mera av - och det kommer, det kommer. Orsaken till sömnbristen heter Amanda. Hon är ju både go, snäll och rolig - men fullkomligt osynkroniserad med oss och våra vanor. Sedan kommer det nog till att vi inte riktigt förstår varandras språk. När hon säger: Nu har jag så trååååkigt så tråååååkigt, så hör jag: Skynda dig! Jag är kisssssssssenödig. NU!

Detta har till följd att Amanda har så tråååååkigt så ofta hon kan och mmm (= mormormänniskan = jag) sliter ut både hiss och gräsmatta till grannars förtret/förnöjelse (stryk det som ej önskas)

När mmm så inser att det råder språkförbistring och beslutar sig för att: Jaha - nu har hon tråkigt, så går Amanda glatt in på badrumsmattan och bevisar för mmm att hon är urkass på Amandianska. Mmm sliter sitt redan slitna hår.......

På Skärtorsdagen hämtade vi barndomsväninnan och tog en sväng till Gräfsnäs och Sollebrunn för en promenad med påföljande fika. I Gräfsnäs träffade vi en 10-årig imponerande och ärevördig dam vid namn Betty. Hon var av familjen Leonberger och ett stort exemplar av denna art. Amanda var tillbörligen imponerad. Till att börja med. När det visade sig att Betty trots ålder och storlek hade barnasinnet kvar och gjorde ett par lekfulla inbjudningar till Amanda så brast det fullkomligt för den lilla. Hon började leka på Amandavis = springa som en tok fram och tillbaks och mellan varven göra häftiga utfall upp mot ansiktet på medlekande (?) hundsällskap. Betty tittade till att börja med överseende på detta valpbeteende, men - efter att beundransvärt länge - ha uthärdat de ofina attackerna så beslöt hon sig för att sätta den lilla näsvisa på plats. Från magen hördes ett muller som fortplantade sig upp genom strupen. Amanda lade sig platt och Betty vände henne stolt ryggen. Nåväl så lätt knäcker man inte Amanda inte. När snälla Betty nu i sin stora oerfarenhet av just Amanda, trodde sig vara klar med uppfostran för denna gång, så gick den lilla till attack igen. Då tyckte jag det var dags att gå..... Medan vi fortfarande hade Amanda i ett stycke.....

Senare på eftermiddagen tog vi en promenad igen, Amanda och jag. Två hundmöten gjorde den promenaden till en otrevlig upplevelse. Först mötte vi en tjej i 25-30-års åldern, som hade en hund som såg ut som en blandning av schäfer, spets och räv..... Kanske var renrasig, vet inte för det har kommit så många nya raser på senare år, vilka jag inte lärt mig känna igen ännu.  Oavsett ursprung så var det en mycket argsint hund vi mötte. Den gjorde fullt utfall mot Amanda och visade hela garnityret medan den morrade och skällde om vartannat. Matte höll tack och lov tillbaks hunden men kommentaren: Oj, men du får inte skrämma den lilla valpen! syntes mig något underdriven.....  Stackars Amanda gömde sig bakom mina ben och vägrade gå fram - och inte tvingade jag henne heller. Vi gick snabbt därifrån.

Därpå så smög det upp två män bakom oss. Det var modell "påverkade knarkare i 35-års åldern" på dem och den ene höll givetvis en hund med kamphundsutseende i ett koppel tight intill sig. De strök alldeles förbi oss och kommenterade Amandas viftande på svansen och användande av nosen för att kolla in deras hund: Oj - den var intresserad! Är det en han?  "Nej, det är en tikvalp. Hon är inte vuxen än" fick jag förklarat. Då tog hundföraren ett ändå starkare tag i sin hunds koppel och sa: "Oj - en tik" Under tiden hade deras hund hela tiden stirrat blint på Amanda och var alldeles stel i kroppen. Men Amanda verkade inte rädd utan hade nog gärna hälsat. Då undrar jag vem/vilka som hade "rätt": Amanda eller hundägaren, som tydligt var orolig för sin hunds agerande - speciellt som Amanda var en tik - och jag som var helt övertygad om att den bara ville äta Amanda till kvällsmat.... Glad att jag inte får veta.

Tack och lov så är det första gången sedan Amanda blivit gäst hos oss som vi mött två sådana hundar/ägare. De allra flesta är rara och trevliga och hälsar eller går raskt förbi med ett vänligt leende/svansföring.

Nu har jag varit ute på kvällspromenaden och Amanda har gjort bådadera. Så nu ska jag passa på och lägga mig och sova några timmar innan hon tycker att det är dags igen. Glad Påsk med hjälp av en pingslilja :)  från sambon, Amanda och mig!


1 kommentar:

  1. Hej, sitter och ler igenkännande. Jag skäms nog lite också för egen del, har haft hund sedan 1997 och hundmöten har vållat problem för alla mina jyckar. Minst för min rottis, där var problemet att hon älskade alla människor och andra hundar och skulle prompt hälsa på dem som var livrädda för henne. Blinka är rädd för sin egen skugga, då förstår du hur rädd hon är för andra hundar, o det visas bäst genom att morra och göra utfall. Och matte skäms. Såg att de hade en kurs i hundmöten, hela 5 träffar i vår, men tyvärr är det 6 mil bort så jag tror knappast vi har möjlighet att gå. Sen tycker ju inte jag att man ska behöva hälsa på allt och alla, vi stannar ju inte o pratar med alla människor vi möter heller..
    Ha nu en äggstra trevlig påskhelg mmm med lilla juvelen
    Kram

    SvaraRadera