söndag 31 mars 2013

Påskdagen

Idag är det en frusen dag. Känner mig småruggig och är tacksam för att sambon har sin "fikamedgrabbarnadag". Ibland är det gott att bara vara själv och göra det som faller en in. Varje söndag åker sambon till ett av fiken vid Nääs och där träffar han 3-5 andra killar.

Dessa lärde vi känna för många år sedan, då vi hade som tradition att söndagsfika med min far på Nääs. Redan då var de andra ett "fikagäng" och med tiden slog vi oss i slang med varandra och de började hålla plats vid sitt bord och på den vägen är det. Sedan vi blev pensionärer så har det blivit så att sambon åker själv. På så vis får vi ju en "egendag" båda två - och det behöver man, speciellt när man levt tillsammans i 30 år :)

I detta fikagäng finns också  mamman till en av killarna. Hon fyllde 100 år i vintras!! Nu har hon inte varit med de senaste gångerna, men förra året tog sambon detta kort:


Idag tänker jag göra så lite som möjligt. Läsa min bok, koka lite kaffe till mig och äta hembakad banankaka, se dammet växa och beundra dammråttornas lek när de pilar runt under möblerna. Så får jag väl laga middag förstås... men det blir fisk i ugn så det kräver inte så stor ansträngning.

Och så väntar vi på att tranorna ska göra sin entré. De är ju försenade i år, men torde vara på väg och jag gissar att när de väl kommer så blir det en ren invasion. De måste ju hinna med att både dansa och hitta ett bra ställe att föda upp nästa generation på innan det blir dags att använda returbiljetten till sydligare breddgrader igen. 

Varje år som vi varit där uppe, så har vi huttrat och frusit i en bitande vind. Och "skådat" tranorna har vi gjort illa snabbt. Klick klick - förevigat - och så in på fiket och sedan en biltur i den härliga naturen som då börjar ikläda sig vårskruden.


Förra året hade vi turen att passera ett "blåsipps-ställe" som imponerade på oss:



Detta, mina vänner, var den 30 mars 2012. 





fredag 29 mars 2013

Glad Påsk

Nu har vi lämnat hem Amanda igen. Det har varit intensiva och roliga dagar med den lilla damen i huset. Och så kan jag så klart inte motstå att dela med mig av ytterligare ett foto. Sitter hundar verkligen på det viset?



Långfredagen är snart till ända. Vi har ätit matjesill och potatis och avrundat med en äggtoddy. Nu är det fotboll på TV och jag drar mig strax tillbaks med Lars Keplers "Sandmannen". Är säkert lika ruggig som hans tidigare alster, men är den också lika fängslande så har jag några trevliga timmar framför mig - långt från den kontemplation som långfredagens "firande" föreskriver.

Jag misstänker dock att många inte ens vet varför vi har helg på fredagen före påsk. Alla vet ju däremot att på påskafton åker vi till Blåkulla på ett kvastskaft och äter ägg och kittlar varandra med fjäderris.... och så dricker vi litervis med påskmust också förstås. Sedan bränner vi stora bål för att elda upp allt gammalt skräp som vi kastat ut genom bilfönstret under vintern. Brandkåren säger visserligen att det är förbjudet att elda då det är alldeles för torrt i markerna, men det är alltid någon, som inte kan läsa eller höra, som smyger sig dit och tuttar eld på hela härligheten. Det är nog samma en som eldar upp bocken i Gävle varje år.

Förr, före facebooks tid, så hade vi endast våra hemsidor att umgås med likasinnade internetfantaster. Idag har utbudet av umgängesplattformar exploderat och det har inneburit att det känns som att man skriver med ett karbonpapper till hjälp. Och det vill man ju helst inte ha. Nej, man ska helst vara kreativ och omväxlande så att alla ska tycka att det är såååå roligt att läsa det man skriver. Och så dessa foton. Visst är det underligt hur man själv fastnar för några stycken bara - trots att albumet är fullt till bristningsgränsen (och över det - de har drällt över till extern hårddisk också!) och dessa arma bilder hamnar på den ena sidan efter den andra - bara för att man stirrat sig blind på några?

Bara för det så ska jag bjuda på ett som inte funnits på Internet - någonsin. Håll till godo:


Min farmor och farfar - en sommardag någon gång 1953 - 1955.


På den tiden jag gjorde små tanketavlor så förfärdigade jag bl a den här. Alla såg lite undrande ut och begrep inte vad jag syftade på........  Hm - det syns väl tydligt att barnbarnet bar med sig sin älskade gosehund  i ryggsäcken och att han var noga med att hunden skulle kunna se sig om och få lite luft i den svarta garnnosen. Det kallar jag att vara vän det. 

Och eftersom det då är påsk, så avslutar jag med en hemkonstruerad tanketavla med en höna på. 


GLAD PÅSK!




torsdag 28 mars 2013

Hundmöten av olika slag

Solen har varit osedvanligt envis på våra breddgrader i år. Och vi bara niger och bockar, tar emot och säger: mera, mera.

Sömn är för tillfället en bristvara däremot. Den skulle jag gärna vilja ha mera av - och det kommer, det kommer. Orsaken till sömnbristen heter Amanda. Hon är ju både go, snäll och rolig - men fullkomligt osynkroniserad med oss och våra vanor. Sedan kommer det nog till att vi inte riktigt förstår varandras språk. När hon säger: Nu har jag så trååååkigt så tråååååkigt, så hör jag: Skynda dig! Jag är kisssssssssenödig. NU!

Detta har till följd att Amanda har så tråååååkigt så ofta hon kan och mmm (= mormormänniskan = jag) sliter ut både hiss och gräsmatta till grannars förtret/förnöjelse (stryk det som ej önskas)

När mmm så inser att det råder språkförbistring och beslutar sig för att: Jaha - nu har hon tråkigt, så går Amanda glatt in på badrumsmattan och bevisar för mmm att hon är urkass på Amandianska. Mmm sliter sitt redan slitna hår.......

På Skärtorsdagen hämtade vi barndomsväninnan och tog en sväng till Gräfsnäs och Sollebrunn för en promenad med påföljande fika. I Gräfsnäs träffade vi en 10-årig imponerande och ärevördig dam vid namn Betty. Hon var av familjen Leonberger och ett stort exemplar av denna art. Amanda var tillbörligen imponerad. Till att börja med. När det visade sig att Betty trots ålder och storlek hade barnasinnet kvar och gjorde ett par lekfulla inbjudningar till Amanda så brast det fullkomligt för den lilla. Hon började leka på Amandavis = springa som en tok fram och tillbaks och mellan varven göra häftiga utfall upp mot ansiktet på medlekande (?) hundsällskap. Betty tittade till att börja med överseende på detta valpbeteende, men - efter att beundransvärt länge - ha uthärdat de ofina attackerna så beslöt hon sig för att sätta den lilla näsvisa på plats. Från magen hördes ett muller som fortplantade sig upp genom strupen. Amanda lade sig platt och Betty vände henne stolt ryggen. Nåväl så lätt knäcker man inte Amanda inte. När snälla Betty nu i sin stora oerfarenhet av just Amanda, trodde sig vara klar med uppfostran för denna gång, så gick den lilla till attack igen. Då tyckte jag det var dags att gå..... Medan vi fortfarande hade Amanda i ett stycke.....

Senare på eftermiddagen tog vi en promenad igen, Amanda och jag. Två hundmöten gjorde den promenaden till en otrevlig upplevelse. Först mötte vi en tjej i 25-30-års åldern, som hade en hund som såg ut som en blandning av schäfer, spets och räv..... Kanske var renrasig, vet inte för det har kommit så många nya raser på senare år, vilka jag inte lärt mig känna igen ännu.  Oavsett ursprung så var det en mycket argsint hund vi mötte. Den gjorde fullt utfall mot Amanda och visade hela garnityret medan den morrade och skällde om vartannat. Matte höll tack och lov tillbaks hunden men kommentaren: Oj, men du får inte skrämma den lilla valpen! syntes mig något underdriven.....  Stackars Amanda gömde sig bakom mina ben och vägrade gå fram - och inte tvingade jag henne heller. Vi gick snabbt därifrån.

Därpå så smög det upp två män bakom oss. Det var modell "påverkade knarkare i 35-års åldern" på dem och den ene höll givetvis en hund med kamphundsutseende i ett koppel tight intill sig. De strök alldeles förbi oss och kommenterade Amandas viftande på svansen och användande av nosen för att kolla in deras hund: Oj - den var intresserad! Är det en han?  "Nej, det är en tikvalp. Hon är inte vuxen än" fick jag förklarat. Då tog hundföraren ett ändå starkare tag i sin hunds koppel och sa: "Oj - en tik" Under tiden hade deras hund hela tiden stirrat blint på Amanda och var alldeles stel i kroppen. Men Amanda verkade inte rädd utan hade nog gärna hälsat. Då undrar jag vem/vilka som hade "rätt": Amanda eller hundägaren, som tydligt var orolig för sin hunds agerande - speciellt som Amanda var en tik - och jag som var helt övertygad om att den bara ville äta Amanda till kvällsmat.... Glad att jag inte får veta.

Tack och lov så är det första gången sedan Amanda blivit gäst hos oss som vi mött två sådana hundar/ägare. De allra flesta är rara och trevliga och hälsar eller går raskt förbi med ett vänligt leende/svansföring.

Nu har jag varit ute på kvällspromenaden och Amanda har gjort bådadera. Så nu ska jag passa på och lägga mig och sova några timmar innan hon tycker att det är dags igen. Glad Påsk med hjälp av en pingslilja :)  från sambon, Amanda och mig!


tisdag 26 mars 2013

EFIT - men mera

EFIT (ett foto i timman) är en trevlig form att berätta om sin dag, tycker jag. Jag har gjort det några gånger tidigare i mina förra bloggar och nu fick jag en spark i baken igen. Åter var det Paula som stod för inspirationen.

Nu är jag ju ganska vältalig, åtminstone när det kommer till det skrivna ordet (irl kan jag vara lite svårpratad om jag är med okända människor), och svårt att hålla fingret från avtryckaren har jag också, så det blir nog lite mer än efit. Men, men - håll till godo: Här är min måndag den 25 mars.

Gästade dottern och fick på morgonkvisten kärt sällskap i sängvärmen. Kl 07:40 såg det ut så här:


Eftersom dottern varit ute med Amanda innan hon gick till jobbet så tog jag det lugnt och 08:40 intog jag en liten frukost. Amanda gillar doften av rökt skinka.


Sedan tyckte hon att det var dags att gå ut en sväng. Och jag skulle bara inte försöka ge mig av utan henne:


I Mössebergsparken hade änderna beslutat sig för att ha morgonsamling på vägen som ledde upp till huset. Killen i bilen på bilden har just backat ett stycke efter att först ha varit alldeles framme vid fåglarna och signalerat och försökt att få dem att flytta sig. Slutligen gav han upp och backade ut till stora vägen och valde en annan väg upp på berget. En fågel fixar inte mycket, men tillsammans ...... - något att tänka på kanske ;) 


Strax därpå fick jag förklaringen till morgonmötet. En ung dam kom cyklande och medförde godsaker till änderna. Gissar att det var en liten morgonrutin de hade, tjejen och fåglarna.


Uppe på Mösseberg smet Amanda in i en (tom t o l) fårhage och fick glädjefnatt: Runt runt, fram och tillbaka:



På vägen nerför berget blev det givetvis fotografering igen. Klockan har nu hunnit att bli 10:30


Stavgång är ett populärt sätt att motionera på även uppe på Mösseberg


Väl hemma igen var det dags för en liten mellanfika. Katten Jerry gjorde mig sällskap


medan Amanda valde att vila ut efter promenaden. Det gillade hon att göra ute på altanen i solens sken.


Barnbarnet har påsklov men är ändå en fullt upptagen herre. Han och övriga styrelsemedlemmar i elevrådet har anordnat ett LAN (ungdomar samlas och spelar turneringar i dataspel dygnet runt) med hjälp av en organisation som stöder olika projekt i drogfrihetens anda.  Nu var det dags att packa ner alla prylar som behövdes för att kunna delta och leda och ordna.... Det var - givetvis - datorn, datorskärmar, alla övriga tillbehör för att kunna koppla ihop dom och en massa grejer som jag inte begrep mig på ;)


Dottern jobbade bara halvdag denna måndag eftersom hon bestämt tid med en mäklare för att titta på ett hus som hon eventuellt är spekulant på. Det var ett litet stycke att åka och hungern började göra sig påmind. För att spara tid och stilla det värsta gnaget i maggarna så blev det en sväng till McDonalds Drive In

Och sedan styrdes kosan mot hustitten:


Utsikt från ett av sovrummen - fritt och bra 


Men medan dottern fotograferade inomhus så hittade jag vårtecken i rabatten utanför:


Därpå skjutsade dottern mig till Alingsås, där jag sammanstrålade med sambon. Vi ska vara hundvakter några dagar så vi passade på att låta Amanda få röra på sig lite efter bilfärden. På Mjörn hade isen brutits så att det såg ut som om det gick svallvågor på den:


Och i "Kongo" tog vi en promenad på spången och Amanda tyckte det var spännande att kika över kanten på alla grenar som låg nedanför. 



Vi avslutade Alingsåsbesöket med att inmundiga var sin våffla och kaffe på Ljungblads. Det var ju våffeldagen, inte att förglömma. 


Som avslutning på dagen - en gyllene solnedgång 


Tack för mig och för en härlig dag!



fredag 22 mars 2013

Snart påsk

Paula i Pörtet skrev just om att påsken närmar sig och - till min överraskning - så är det ju redan nästa vecka som Skärtorsdag, Långfredag och påsken infinner sig. Det är ju osedvanligt tidigt i år så vi som blir lite tagna på sängen är väl ursäktade.

Idag har vi fikat på Kaffekoppen i Sollebrunn - fredagsfiket. På vägen hem stannade vi till och undersökte hur magnolian i Nolhagaparken skötte sig. Först ett foto från förra veckan och därunder dagens klick:



Lite har de svällt, men inte mycket. Kylan håller dem tillbaks så klart. Vi får följa dem vidare.....

Glädjande nog så märks det att dagen länger sig nu. När klockan är 19.00 är det fortfarande lite kvardröjande ljus kvar i en skön kvällsskymning. Ljuvligt. 

I övrigt finns inget att rapportera från västfronten. Ha en skön helg alla.

torsdag 21 mars 2013

En ovanlig vanlig dag

Och hur menar jag då?

Jo, dagen började väldigt vanligt. SMHI påstod att det snöade utanför mitt fönster. Vilket det såklart inte alls gjorde. Solen sken, några minusgrader och bitande kall vind = ganska så vanligt sedan en dryg vecka tillbaks. 

Sambon var rastlös, vilket han väldigt ofta är då han var aktiv och jobbade nästan varje dag fram till han fyllde 82 år och 8 månader ;). Idag har han svårt att vänja sig vid sysslolösheten som pensionär och ett tydligt tecken är när han säger: "Nej, vi ska väl inte sitta inne hela dagen...."  Ibland säger jag "jo - jag vill inte gå ut idag för jag hade tänkt....... (städa, laga mat, slöa, läsa, tvätta, stryka - stryk det som ej önskas) men det känns inte alltid bra att låta honom åka ut själv, så oftast så hänger jag på. Inte så att jag inte gillar att åka/köra bil, se årstidens skiftningar i naturen och fika på något trevligt ställe. Jodå - jag är en stor tillskyndare av dessa förlustelser i allmänhet och när solen skiner i synnerhet. Så oftast är jag inte svårövertalad. Så inte heller idag.

Idag styrde vi, på sambons inrådan, kosan mot Gottskär - ett fik som vi tidigare var stamgäster på under många år, men där vi nu inte varit sedan i höstas.



Härlig interiör med mycket koppar och sjöattiraljer och utanför fönstren ligger Kungsbackafjorden där det sommartid brukar "krylla" av optimistjollar och e-jollar och allt vad det heter. 

Hemvägen gick via Gåsevadsholm, ett sommarslott ägt av Friherre Niclas Silfverskiöld om jag inte är helt felunderrättad. Tyvärr ser man aldrig att det finns några människor där även om det säkerligen ses till och sköts om av anställd personal. Tänk - ett sommarfik där på trädgårdsterrasserna ner mot ån. Hade det legat i mellaneuropa så hade det säkert varit både bebott och utnyttjat på många positiva vis. Men här tycks inget löna sig - eller också saknas viljan.... 


Så långt var vår dag ganska vanlig - för att vara oss. Vanligt var väl också vårt samtal om att man ska samla minnen medan man kan och har möjlighet därtill. Min älskade moster Maja gav mig en gång det rådet: Vad du gör Barbro - så ta varje tillfälle i akt att skapa minnen för det är dom du en gång kommer att få leva av....

Och visst ligger det mycket sanning i det. Nu är det ju så att man ibland har en förmåga att ta ut de där minnena i förskott.... Sambon har ju ofta en tendens att förflytta sig bakåt i tiden och minnas det eller detta. Och han är givetvis inte ensam om det - kommer allt på mig själv med att synda en del när det gäller det också. Men egentligen skulle man låta bli det - det tar ju tid från stunden då man kan skapa fler minnen....? eller...? 

På vägen hem beslutade vi oss för att fira "löning", en liten vana vi lagt oss till med på senare tid. Vi delar en flaska vitt vin och äter något gott till det. Sagt och gjort. Några kräftor och på det en "laxtornedo" fick bli festmiddag idag. 


Och så sätter jag mig vid datorn och hittar ett inlägg från min FB-vän Sylvia. Det handlar om något som kallas "högkänsliga" personer. Eftersom jag aldrig hört uttrycket tidigare och inte heller riktigt förstod vad som avsågs började jag att - innan jag fick tid att titta på videon som hon länkat till - läsa kommentarerna. I en av kommentarerna rekommenderades ett besök på hemsidan:  Sensitive-hsp  där man kan göra ett test för att se om/hur mycket högkänslig man är. Jag glömde både lax i ugnen och vin i kylen och blev sittande med testet. Och förundrades över hur höga "sensivitets-poäng" jag fick. Klart att man inte var 100% - renodlad det eller detta är man väl aldrig - men såååå mycket stämde in på mig. 

Jag har inte läst allt om detta ännu så klart - t ex så tror jag att min känslighet ökade femdubbelt när jag tre gånger blev utsatt för rån när jag arbetade som postkassör. Visserligen fick jag fantastiskt fin hjälp att ta mig "igenom" det trauma som det innebar, men jag har ju med åren insett att skadan sitter djupare än jag tidigare trott. Jag fungerar "normalt" i sådant som jag från början betedde mig avigt i - vågade inte åka spårvagn, deprimerad med gråtattacker osv osv, men klarar idag inte av bakgrundsljud, blir lätt trött i sällskap och annat som stod så väldigt väl beskrivet på denna hemsida. Så satt jag t ex väldigt gärna själv i matsalen på jobbet, fick allt svårare och svårare att "hålla många bollar i luften", avstod från alla firmafester osv. - saker som jag "skyllde" på annat. Men sammantaget så tyder det då på en högkänslig personlighet...  Vi människor gillar etiketter ;)

Och då kommer frågan: Är det jag som person som är högkänslig eller är det ett resultat av mina upplevelser? Tror för min del att min grundpersonlighet är känslig och att upplevelserna förstärkt detta till att bli högkänslig.....

Ja, det var lite tankar på en vanlig - men ändå lite ovanlig dag.



onsdag 20 mars 2013

Det går fort

Ja, det känns som om tiden bara försvinner. Men jag är ju inte ensam om att känna så - alla jag talar med säger detsamma och på FB kan man läsa: Och nu är det fredag igen - eller - och helgen försvann i ett nafs, en ny arbetsvecka har börjat osv osv.



Och bland våra gamla diabilder hittade jag detta fotot från en härlig sommardag för 30 år sedan - och jag kan ännu känna hur skönt det var i solen och hur lite det blåste - tur vi hade motor i båten. Så 30 år är liksom en snöflinga i en snöstorm... - ja, inuti då är väl bästa att tillägga för att förekomma "petiga" kommentarer.
Och idag har det varit vårdagjämning. Och jag tror inte att jag har frusit så under hela vintern som jag gjorde de korta stunder jag förflyttade mig mellan hus och bil idag. Och givetvis är det de härliga "vårvindar friska" som ställer till det. När det är minusgrader så ska det inte blåsa!!! 


Blåsippor från 30 mars förra året kanske kan ses som nostalgi men jag föredrar att se bilden som en påminnelse om att vi snart är där. 

måndag 11 mars 2013

En måndag.....

Några minusgrader och lite vind gjorde att det, trots sol från klarblå himmel, var isande kallt ute. Precis så som det är den där allra första delen av våren.

Vi gjorde en liten sväng med bilen, fikade så klart och njöt av värmen inomhus och solskenet på den frusna marken.

Hemma har mina tulpaner sakta börjat säga adjö - men de gör det med värdighet - sluter sina kronblad och  torkar så sakteliga.


Tror jag ska göra detsamma. Ja, åtminstone sluta mina kronblad över de ljusblå. Skulle jag torka mer så prasslar det om mig när jag går, så det avstår jag ifrån. Natti och sov gott.



Jag och mina egenheter

Jag har bekänt mina svagheter förr och tänkte att det är lika bra jag avslöjar dem så snart jag kan även i denna blogg. Ja - då får ju den som "inte gillar" möjlighet att redan från start välja bort att läsa mina inlägg.

Nördvarning

Jag ägnar mig åt "platespotting". Att vara "platespotter" innebär att man halvt hysteriskt sitter och stirrar på nummerplåtarna på alla bilar man möter, som står parkerade, som kommer ikapp och lägger sig bakom eller som kör om. Det finns regler för hur man utför denna platespotting. En huvudregel är att man INTE får sitta och stirra hysteriskt på alla nummerplåtar på alla bilar........ hm.

Det finns dessutom en egen sida för sådana som jag: Platespotting fast där är jag inte medlem. Jag är en sådan som gör det i det tysta. Helt på egen hand sas.....

På platespotting.com kan ni läsa ALLT om hur platespotting går till. Däremot står det inte varför man drabbas av denna "sjuka" och det hade ju varit bra att få veta det så att man kunde kväva den i dess linda. För den som eventuellt undrar så väntar jag på nr 047.


Fel nummer - fel nummerplåt - men en vacker vy (diabild överförd till datorn)


Nästa varningsflagg för den som vill välja bort mig:

Jag tror på "spöken". På en fortsatt existens efter detta liv. På att man kan ha kontakt med andevärlden. Jag tror däremot inte att alla kan öva upp den kontakten - det finns ju många som hävdar att det är så. Eftersom jag också tror att vi är här av en orsak så tror jag alltså att det kanske inte är meningen att alla ska kunna "tala med andar" - vi har alla våra vägar att gå och, dessutom, om vi alla skulle ha direktkontakt så skulle ju våra medier bli arbetslösa och si det tror jag inte alls att de ska. Åtminstone inte de duktiga och seriösa ;)

Däremot är jag övertygad om att vi alla kan lära oss att öva upp vår intuition och vårt lyssnande till den vägledning som vi ändå får från våra vänner på andra sidan, men det är en annan historia.




Sista varningsflaggen för den här gången:

Jag är "pryltokig". Älskar mina tekniska prylar - dator - smartphone - tv/dvd - bil - ja, allt som rör sig när man pillar på det..... ;)

Och när vi då snackar smartphone och dator så talar vi också spel. Ordspel såsom Wordfeud och Betapet och så spelar jag gärna Mahjong i datorn. Och jag är tävlingsinriktad. Gillar inte att förlora, vilket mina kära medspelare inser ganska omgående. Gnäller och jämrar mig när jag får stryk och stoltserar när jag vinner.





Så där ja - där har ni (några av) mina dåliga sidor i ett svep. Får väl se om ni tittar in någon mer gång efter det här.

Kram på er i alla fall (kanske det kan blidka åtminstone någon?)